tuolumne

På en sandstrand någonstans på västkusten såg jag solen gå ner över horisonten och ner i vattnet. Ljuset spreds på ett fascinerande sätt över ytan och jag, liksom alla andra som såg skådespelet fick nog samma känsla. Dagen var nu slut, allt som hade hänt tillhörde det förflutna och allt man inte gjort förblev ett minne av feghet. Men samtidigt så tittade alla ut över vattnet och såg det vackra, nästan gudomliga tillståndet. En sådan skönhet är svår att fånga.

Några timmar senare på andra sidan landet såg en annan solen gå upp. Luften var sval och började precis att värmas upp, känslorna i den här personen bubblade och att något nytt var på gång var alldeles tydligt. Fåglarna på hustaken började vakna upp efter nattens vila och solen började sakta tränga igenom grannens persienn. De få som var vakna vid denna tidiga timme kände alla att allt gammalt är glömt. Vi tittar framåt och det är nu dags att ta chanserna gårdagen missade, det är dags att fånga dagen. Solen glänste utöver vattnet och upp mot fönstrena, en skönhet mer svårfångad än kvällningen.

En annan gång på en annan plats satt jag och tittade, jag såg på något jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. På samma gång kände jag lycka och glädje. Hela kroppen blev varm som när solen går upp, jag kände att morgondagen kommer att bli ännu bättre. Samtidigt kände jag av känslan när solen går ner och man har lyckats bra, man är fullständigt nöjd med vad man har lyckats med och tänker tillbaka med ett leende på läpparna. Man tittar djupare in och känner sig ännu bättre, man får en rysning av lycka längs ryggraden, man får känslan av att man viftar på svansen man aldrig fick. Jag stänger ögonen och öppnar dem sakta, jag tittar återigen in i min älskades ögon oc får samma känslor igen. Allting står stilla, allt som hänt är underbart och det som väntar känns så spännande. En skönhet större och bättre än allting annat.