tuolumne

Med en suck lutade jag mig bakåt i stolen, slöt mina ögon och absorberade de underbara tonerna från musiken i bakgrunden. Jag tog ett djupt andetag och andades ut den underbara luften, den lätta och svala luften. Jag kan inte minnas när det var, om det någonsin har varit så lätt att andas. Det känns bara perfekt, luften fyller mina lungor och för varje andetag blir jag starkare. Det är som om varje nypa luft innehåller en energi, den mest positiva energin som jag någonsin känt.

Jag lyfte sakta min blick och stirrade på den vita väggen, det rollade mönstret bildade en slags karta. Denna karta styrde min blick vidare, runt i rummet. "Väggen visar mig allt, livet" - tänkte jag. Jag höjde min blick ytterligare och min energi höjdes ytterligare, synen av en tavla gav mig ett leende på läpparna.

Jag lutade mig tillbaka igen och skrattade för mig själv, jag kan inte förstå att det här händer mig. Jag låter tankarna sväva iväg, jag ställer mig upp. Jag tittar på mitt liv, vart är jag? Det är faktiskt skitsamma för det som är viktigt är vart jag är på väg och att jag njuter av det som händer nu. Det gör jag också, på mitt sätt, på mina villkor. Ingen skadad, ingen förlorad. Bara jag och verkligheten. För länge sen kände jag mig väldigt nöjd och undrade vad som händer. Jag vet vad som händer just nu, jag vet vad jag känner. Det jag känner är lycka men framförallt kärlek - och det, det kan ingen ta ifrån mig.